Alicia kom hem vid 18 efter att först ha varit i skolan hela dagen och sen följt med en kompis hem. Jag stod o sorterade grejer från den gamla skänken till den nya så jag hade tagit papperskorgen och ställt den jämte mig.
Alicia kommer in o säger hej mamma o går sen bort till vasken o ska slänga någonting. MEN, VAR ÄR SOPHINKEN!!!! MEN ÅHHH DEN ÄR BORTA!!!!
Jag svarade så lungt jag kunde att jag har den här hos mig för jag slänger saker. ÅHHHH MEEEEENN!!! Kommer bort o kasta grejen hon ska kasta. Talar sedan om att hon ska gå ut o leka med Ronja, grannflickan. Nej säger både jag o Anders med förklaringen att vi ska äta. MEEENNN ÅHHHHHH!!!! JAG FÅR ALDRIG LEKA MED NÅGON!!!!! JAG FÅR ALDRIG GÖRA ROLIGA SAKER!!!! Och så börjar hon skrik/gråta. Vi ber henne lugna sig och förklara ju att hon lekt med sin kompis hela dagen o nu börjar kl bli mycket och det är dags att snart gå o sova så vi orkar med morgondagen. Då slog det slint hos henne och hon blev skogstokig. Till slut fick jag ta tag i henne och hon fick gå upp och lägga sig. Detta va helt oacceptabelt. Hon skrek och grät tills hon somnade. För bara en liten stund kom hon upp igen o frågade varför jag inte hade lagat någon mat. För att vi åt macka o flingor. MEN ÅHHHHHH kom det då igen o så skrek hon något som jag inte uppfattade o sprang in på sitt rum igen o slängde igen dörren.
Finns det någon där ute som kan ge mig och Anders lite styrka för att orka möta henne i detta. Just nu är jag väldigt trött på hennes utbrott och dom blir bara värre och värre.
2 kommentarer:
Nej tyvärr!
Är hon övertrött kanske?
Jag tänker på Jakob som skulle vara helt färdig efter en så lång dag, jag antar att han kunde ha gjort likadant då.
Men annars går det fort över och det går att resonera med honom.
Prova googla på 6 års trots, där kanske du får några bra tips.
Jobbigt jobbigt, jag vet.
Kram och jag hade inget bättre att komma med jag heller.
Jag tror inte det är så mycket man kan göra faktiskt... mer än att försöka stötta varandra och ge henne kärlek för det är nog inte så lätt att vara henne heller. Inte vad du vile höra nu kanske jag vet. Men som sagt tillrättavisningar, tålamod och kärlek! :-)
Skicka en kommentar