Jag tycker mitt tillstånd aldrig tar slut. Nu har jag ju minskat min medicin för ett tag sen o jobbar nästan heltid sen ett tag tillbaka. O jag e sååå trött igen. Har fått tillbaka mitt magonda igen o tycker att mycket är jobbigt igen. Visst jag kan ju räkna ut med min hjärna att det blir så men nu får det räcka.
Igår va vi bjudna på inflyttningsfest hos Ulle o Johan i deras nya hus på Högstorp. O efter bara 1 timma så ville jag åka hem igen. Det ramlade in folk vilket vanligtvis brukar vara skoj. Stina, Mike o Pilla va där bla. och då brukar ju bli hur skoj som helst. Jag hade bestämt mig för att ta nått gott o dricka men nej, det slutade med att jag drack vatten o vid 22 åkte vi hem.
Ni som har varit med om detta förstår säkert vad jag menar men jag känner mig sååååå fruktansvärt tråkig o osocial. Usch o fy för detta. Det positiva är ju att det är två steg fram o ett steg bak nu allafall och inte som det va innan, ett steg fram o två bak.
Snälla rara söta nära o kära, ni får stå ut med mit konstiga jag ett tag till.
2 kommentarer:
Förutom tabletter får du någon hjälpa annars.
Det tror jag är viktigt, medicinen dövar ju bara det jobbiga men finns kvar ändå.
Ja det vet ju du, det vet jag.
Men jag säger det iaf och be aldrig om ursäkt för att du har det jobbigt, det är snarare modigt att säga som det är.
O det är ju även då man kan vända det jobbiga, när man inser och kan säga, att det här är inte bra.
Men tro på dig själv, men framför allt låt dom inte bara ge dig tabletter utan låt dom ta reda på vad det grunna sig i.
O vet du, se till att möta din demoner.
Tycker om dig..
Går ju alltid att bo här men vill ni ha en stuga så fixar vi det.
Kan ju vara lite mysigt alltid lättast när det inte är mitt i högsäsong.
Svårast under sportlovs veckorna.
Men annars är det fritt fram, ja även då.
Det ordna vi se du
Skicka en kommentar