Jobbar ikväll o i natt. På förmiddagen va det ju lite halvdåligt väder. Kvavt o dant och regnet hängde i luften. Men när jag skulle åka till jobbet så va det ju hur underbart som helst. Uträttade lite ärenden på stan först. Va bla och fixade ett nytt körkort. Jösses vad det va smidigt jämfört om man skulle ha tagit ett kort själv o klistart o donat. Nu tog man i en automat. Fick välja av 3 stycken kort och sen kom kortet upp på ett körkort på datorn där man fick skriva sin namteckning o så va det klart. Tjho!!

På jobbet så va det bara 2 hemma idag så vi passade på att gå fram till stan. Gick o strosade lite o sen satte vi oss o kollade på folk o åt en glass. Mysigt värre måste jag säga. På stan va det mycket folk och det va riktigt skönt. Hejjade på en kompis som jag inte pratar med längre. Jag har ju ganska länge vetat att hon är med barn. Ända sen vi va på Teneriffa faktiskt för då pratade Anders o jag om det. O sen har jag sett henne och andra har sagt det oxå. Men hon har inte sagt något själv. Det tycker jag är såååååå dåligt faktiskt. Sen hon blev tillsammans med sin kille så ändrades hon totalt. Nu är det bara fiiint folk som gäller. Nu duger man inte längre och det gör mig lessen. Jag har för ganska länge sen lånat lite barnkläder av henne och dom är det läge att lämna tillbaka. Alicia har växt ut dom o dom bara står där i en påse och tar plats.

Och när jag ändå är inne på min klagosång så förstår jag mig inte på människor har jag kommit på. Jag o Anders har alltid åkt o hälsat på våra kompisar hit o dit och fortsatte med det när vi fick Alicia. Men när alla andra fick barn så slutade dom o hälsa på o då va det bara vi som skulle åka. Vaför är det så? Nu har vi oxå slutat att åka o hälsa på våra kompisar så nu är vi ganska "ensamma". Varför är det så? Är jag o Anders o våra barn så hemska människor så ingen vill umgår med oss eller vad är det som är fel igentligen? Jag trodde att kompisskap o vänskap byggdes från två håll. För vad jag vet så har vi lika långt till våra kompisar som dom har till oss o vi har oxå hus o barn som alla andra har men vi ska hinna o ta oss tid, men inga andra ska göra det. Är det rättvist? Vi tycker oxå om och få besök och få vara hemma som alla andra. Jag har bjudit hem folk vid ett par tillfällen men inte ens det har funkat. Det ska planeras o bokas i flera veckor i förväg o barn är sjuka hit o dit, deras eller våra. Fy vad jag tycker detta är trist. Och när man försöker säga det till dom så blir dom lite putta. Men jag skriver ju inte detta för att klanka ner på folk. Jag saknar ju mina kompisar o det umgänget man hade innan man blev så jävla vuxen. Så jag frågar igen, Varför är det så jävla svårt att umgås??? Jag förstår det inte. Jag har alltid försökt att visa uppskattning för mina vänner som när dom tex har legat på sjukhus så har jag kommit och hälsat på. Jag har grattat på namsdagar o födelsedagar. Försökt peppat när dom har varit lessna, lyssnat o.s.v. Men det va väldigt länge sen någon frågade mig hur jag mår o hur jag har det nuförtiden. Som sagt jag blir lessen. Är det så här det är att vara vuxen vill jag inte vara det. För det suger o jag känner mig ensam!

Jag funderar på att lägga ner bloggen ett tag för och se om folk som bryr sig om vårt liv kanske börja höra av sig istället för att få uppdatering om hur vi har det o vad vi hittar på här.
Det är såååå tråkigt tycker jag för jag älskar min blogg och vill inte detta igentligen. Ska kolla över lite olika alternativ......